Crazy, i go Crazy!!

Jag slits mellan hopp och förtvivlan, att våga hoppas eller lyssna till rösten inom mig.

Jag fullkomligt ÄLSKAR mina vänner och familj som stöttar mig i mina "svåra" stunder, som på ett fint och smart sätt visar att det finns de som har det värre, de som inte ens kan/vågar visa sin kärlek. Som empatiskt dödshotar mina "fiender", med både sig själv och den farliga sambon. Som gång på gång berättar att jag är knäpp. Och så har jag fröken pepp i mitt liv, som tålmodigt lyssnar på mitt tjatter och som lika entusiastiskt varje gång planerar tjattrande med mig och peppar mig till att våga. Vet dock inte om jag vågar, men jag vet vem jag ska höra av mig till dagen innan... Tänk om alla dessa fina människor inte fanns i mitt liv, om jag inte hade flyttat, om jag hade tagit "fel" jobb, om de inte hade lyckats få charter-flirten att hålla. I'm so 'appy for all of them!!

Och så är jag lycklig för att ha träffat dumma doktorn som jag "hatar" för att han ger mig fjärilar i magen, men det är fasligt mysigt med invånarna i magen i de bra stunderna.

Surt sa räven...

Är hemma hos päronen och super till, och då jag tål alkohol lite bättre än dem kommer sanningen fram. Jag och modern hade ett ärligt samtal på övervåningen och hon lägger fortfarande "skulden" på mig för uppbrottet med garconen...
Hon försökte förklara på 17 miljoner olika vis hur jag kunde gjort annorlunda, och jag försökte svara med att jag var lyckligare nu (vilket iofs är lögn med what ever...) och responsen blev ändå att JAG kunde kämpat mer och att JAG missförstod honom och att han ville väl. Jo, härligt att veta vems sida folk står på. Räddaren i nöden är MajaBaja som stenhårt tar mitt parti, trots mina försök till att saligförklara mannen i fråga.
Nöff said, nu går jag vidare med livet, mot liv med katter i skogen.  :D