Det är precis vad resultatet blev av mitt läkarbesök.
Ett milt-sagt suspekt födelsemärke ville jag ta bort och tydligen är vårdgången sådan att först måste en läkare ta en titt på det och bestämma om han/hon/hen anser att det bör tas bort. Sagt och gjort, bestämde jag mig för att göra som vanliga döda: Ringa vårdcentralen och boka tid. Efter ett mycket förvirrat samtal (från andra sidan) fick jag äntligen en tid. Väl där ansåg läkaren att det nog behövdes tas bort snarast, vilket på vårdspråk tydligen betyder om en vecka. När mor hörde talas om det bokade hon op-sal dagen efter och vips gräddfilade jag igen.
Jag passade även på att ta bort ett till märke när jag ändå var där och sex smärtfria stygn senare var jag 2 märken fattigare på rumpan/låret.
När väl bedövningen var ur kroppen började rumplyftet kännas av, för stygnen var hårt dragna. Att sitta var en angenäm upplevelse, då smärtan endast försvann med raksträckt ben vilket försvårade umgänge med annat löst folk. Smärtan blev även bättre med lite massage, men försvårades av att jag inte kan gå och ta mig själv på rumpan stup i kvarten offentligt.
På kvällskvisten lommade jag hem till en vän, där jag blev bjuden på grillat. Övriga 3 vid bordet log roat åt min fina sittställning: på högra skinkan med vänster ben utsträckt på ett märkligt sätt.
Nu är det post-op dag 3 och äntligen kan jag böja lite på benet utan smärta. Det finns alltså hopp om överlevnad.
Om en vecka skall godtycklig vän få plocka rumpsuturer och resultatet kommer bli J-Lo version 2. Intresseanmälan har redan börjat trilla in på posten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar