Igår blev jag inringd och ombedd att jobba kvällspass istället för natt. Fine by me, jag tog mitt pick och pack och satte mig på pendeln mot storstan. Missade såklart första tåget med ca 1 min, väl på Centralen gick inte tåget till Uppsala när jag trodde så fick vänta där i 50 min, när väl tåget kom var det 30 min försenat och jag hade inte tid att gå hem för att dumpa av saker innan jag skulle bege mig till jobbet. Det var bara att ta alla kassar till Ackis, och putta in det mest värdefulla, icke-stöldbegärliga i mitt skåp utan lås för att sedan ta med det lite mer stöldbegärliga upp till akuten och låsa in det allra mest viktiga i mitt skåp med lås. MEN eftersom jag inte hade varit hemma hade jag inte passerkortet med mig och kom inte in på jobbet. Det blev att lurpassa tills någon behagade dyka upp och släppa in mig, 1 timme försent. Och inte kunde jag stämpla in heller. Såklart hade jag ingen middag med mig utan fick köpa mat i cafeterian och glömde då att jag inte har passerkort och blev återigen utelåst. Hela passet lånade jag kort av folk för att komma in i läkemedelsrummet. Slutade kl 20.45, gick en våning ner till Maja och hängde där i 1 timme tills hon slutade så att vi gemensamt kunde gå hem. Promenaden hem, via Majas, tog ca 45 min och vid min ytterdörr märker jag att jag inte har mina hemnycklar med mig. Cykelnycklarna sitter på samma knippa som hemnycklarna men som tur va har jag en annan cykel med kodlås på. Fick lyfta fram den ur en snödriva, skaka av den värsta snön och styra cykeln och kosan tillbaka mot sjukhuset, ringa för att bli insläppt på sjukhus-området och låna kort för att komma in i omklädningsrummet där jag hittade nycklarna i scrubs-fickan. Och ta cykeln hem igen... Jag var äntligen hemma 00.10 efter att ha varit på resande och jobbande fot sedan kl 9.00. Puh ha, så skönt det var att komma hem och där slog febern till. 2 täcken, fullt påklädd och 1 filt hjälpte inte, jag skakade ändå och kunde inte sova med min raspiga hals.
Straffet för att jag facebook:ade på landstingets datorer?
Nää, ibland är livet bara för jobbigt! Lider med dig fastän det var lite roligt att läsa beskrivningen av eländet. :)
SvaraRaderaTa hand om dig nu, stressutslag är väl ett ganska tydligt tecken på att kroppen behöver vila, så försök göra det! Inget är viktigare än din hälsa!
P&K
hälsar hönsmamman från Linkan