Who do you think you are?

Jag har nu jobbat min nästsista dag på avdelning innan det blir Akuten för hela kalaset. Oerhört spännande. Ännu mer spännande är att avdelningen flyttad och bytt namn = lotteri när jag svarar i telefon. Ska jag komma ihåg nya namnet eller kör jag på den gamla inövade frasen?
Med flytt följer spännande planer: rondlöst koncept och teamrum där läkare och syrror delar rum och skall samarbeta mer. Jättekul tycker personalen - läkarna som sparkade bakut, tog ett teamrum och döpte om det till läkarrum.
Men då den nya avdelningen är 1 dag gammal kan man snällt sagt säga att det är smått kaosartat till och från. Hitta saker är omöjligt (idag sprang jag i en kvart och letade efter ett gem).
Idag fick vi uppleva samarbetsvilliga läkare när en överläkare skällde ut en sköterska som hade haft mage att gå in i "läkarrummet" och använda läkardatorn när läkarna hade sovmorgon. Läkarrummet var endast avsett för läkare och datorerna där var endast avsedda för läkare, även om läkarna ej var på plats var de off limit!! Sen sa hon att en underläkare hade sagt upp sig på studs (hoppas det var han som tryckte in dropp med övertryck på en nål som Maja fått in på en ytterst svårstucken patient efter otaliga försök, så att kärlet sprack. Allt detta för att få in droppet på 1h 45 min istället för 2h. Inte 17 bad läkaren om ursäkt eller erbjöd sig att sätta ny nål, nä han bara pep iväg och var arg för att sköterskorna ej samarbetade tillräckligt) och så stormade överläkaren iväg, slängde ur sig att nu skulle hon minsann gå hem och gjorde just detta med sitt tonårsbeteende. Kvar stod vi på avdelningen kl 8.45 utan överläkare. En överläkare ringdes in från CIVA (intensiven) och en annan från en annan avdelning. De kom med fin attityd och gjorde det bästa av situationen (trots att civa-läkaren aldrig varit hos oss tidigare) OCH så berömde de personalen för att vi var så duktiga och positiva. Me likey!

Jag hade en neurolog-patient som fick höra att han hade fått diagnosen epilepsi och nu fick han gå hem med livet uppochnervänt. Recept och byebye. Anhöriga sparkade bakut (högst förstårligt) och ville ha ett samtal med läkarna där de fick ställa frågor innan de åkte hem. Jag sökte läkaren 4 ggr, utan att hon ringde tillbaka. Till slut blev jag så less att jag sökte neurologjouren som lovade komma. När jag gick hem kl 16 hade han fortfarande inte dykt upp och anhöriga hade väntat i 6 timmar.

Det är så härligt att lilla jag (som knappt känner mig vuxen) är mer mogen än 2 st överläkare i 40-50 års åldern och en arrogant underläkare i 40 års åldern!!